Det är fler personer som varit med om samma som man själv genomgår. Det kan vara skönt att höra om andra som lyckats efter flera års kämpande. Det ger en hopp - en dag är det vår tur!
Podcast
http://www.ivfpodden.se - Podcast om olika typer av fertilitetsfrågor. Nu när vi står inför äggdonation har vi lyssnat på ett avsnitt som just handlar om ett par som genomgick äggdonation, det var det första paret jag hörde som hade en lik historia som oss. Avsnitt 16.
Böcker
Längtan bor i mina steg - http://www.adlibris.com/se/bok/langtan-bor-i-mina-steg-9789137141091
TV-serie
Drömmen om ett barn http://www.tv3play.se/program/drommen-om-ett-barn
Sommarprat
David Batra - http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/370058?programid=2071
Klara Zimmergren - http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/116713?programid=2071
lördag 30 juli 2016
5. Bli med i en IVF-grupp
Sedan jag misslyckades med IVF 1 har jag varit med i en IVF-grupp på Facebook. Där kan man diskutera olika mediciner, metoder och ställa sina funderingar. Det är en otroligt peppande och stöttande grupp som gör att man inte känner sig så ensam i allt. För mig har det varit riktigt skönt att få veta att det finns fler i samma situation som jag och att de har liknande känslor gällande hur folk kan bete sig i sociala sammanhang.
Jag hittade denna IVF-grupp på familjeliv.
Jag hittade denna IVF-grupp på familjeliv.
lördag 16 juli 2016
4. Att berätta för vänner, familj och kollegor
Jag och min man har valt att berätta för våra familjer. För våra föräldrar berättade vi redan vid utredningen. Och för våra syskon med resp (tillsammans har vi 6 st) så berättade vi lite efterhand när det kändes passande - vilket det i och för sig aldrig riktigt gör. Vi har även valt att berätta för våra närmsta vänner.
På min tidigare arbetsplats berättade jag för min chef, för att kunna gå iväg på möten med kliniken utan att ljuga. Min man valde att göra likadant. Då har vi berättat det i samband med att vi ska iväg på något möte. Jag och min man är mycket olika, jag tycker om att "prata av mig" medan min man helst inte vill prata om detta. Med min chef blev det därför ett långt samtal, hon ställde nyfikna frågor mm. Min man berättade det och bytte snabbt samtalsämne. Det gick bra i båda våra samtal och vi har haft turen med respektfulla chefer.
När man berättar att man gör IVF så tänker man att man borde få lite kommentarer som "vad tråkigt att höra" och därefter lite lagom nyfikna frågor. Det hade känts bra. Det är dock inte så det är i de allra flesta fallen, kanske 80 %. I de 80% får man höra "tänk inte på det så löser det sig", "Ni vill det för mycket", "Stressa inte" eller någon historia om någon man känner som adopterade och därefter fick barn. Jag själv blir så himla arg när jag hör dessa kommentarer, det kokar i mig! Jag förstår någonstans att de egentligen bara vill väl, men kommentarerna handlar alltid om att den situation vi hamnat i är vårt eget fel. Hade vi bara slutat stressa så hade det löst sig - men hallå? Du vet inte ens ifall jag är stressad eller inte. Och oavsett spelar det ingen roll- eftersom stress inte påverkar förmågan att bli med barn. Jag har försökt kontra med forskning, statistik och hur orimligt deras påstående är - men det hjälper inte! Jag har även sagt att jag blir ledsen över det de säger, då du lägger över skulden på oss - det hjälper i fåtalet fall.
Det bästa för mig har dock varit att nicka, le och tänka att de inte är lika smarta och pålästa som jag är. Kanske att jag ibland även tänker att de är idioter - och jag och min man brukar prata om det efteråt när vi är ensamma. Det märkligaste är att jag även fått kommentaren om ifall att stress påverkat av en vän som blev gravid på första försöket under sin sjukskrivning pga utbrändhet. Det känns liksom som att den där "stress-kommentaren" är något som helt enkelt ska användas utan eftertanke i dessa sammanhang.
Oavsett alla kommentarer är jag glad över att vi berättat för så många som vi har gjort - det har varit bra för oss. Då slipper man andra dumma frågor, så som "när ska ni ha barn?".
På min tidigare arbetsplats berättade jag för min chef, för att kunna gå iväg på möten med kliniken utan att ljuga. Min man valde att göra likadant. Då har vi berättat det i samband med att vi ska iväg på något möte. Jag och min man är mycket olika, jag tycker om att "prata av mig" medan min man helst inte vill prata om detta. Med min chef blev det därför ett långt samtal, hon ställde nyfikna frågor mm. Min man berättade det och bytte snabbt samtalsämne. Det gick bra i båda våra samtal och vi har haft turen med respektfulla chefer.
När man berättar att man gör IVF så tänker man att man borde få lite kommentarer som "vad tråkigt att höra" och därefter lite lagom nyfikna frågor. Det hade känts bra. Det är dock inte så det är i de allra flesta fallen, kanske 80 %. I de 80% får man höra "tänk inte på det så löser det sig", "Ni vill det för mycket", "Stressa inte" eller någon historia om någon man känner som adopterade och därefter fick barn. Jag själv blir så himla arg när jag hör dessa kommentarer, det kokar i mig! Jag förstår någonstans att de egentligen bara vill väl, men kommentarerna handlar alltid om att den situation vi hamnat i är vårt eget fel. Hade vi bara slutat stressa så hade det löst sig - men hallå? Du vet inte ens ifall jag är stressad eller inte. Och oavsett spelar det ingen roll- eftersom stress inte påverkar förmågan att bli med barn. Jag har försökt kontra med forskning, statistik och hur orimligt deras påstående är - men det hjälper inte! Jag har även sagt att jag blir ledsen över det de säger, då du lägger över skulden på oss - det hjälper i fåtalet fall.
Det bästa för mig har dock varit att nicka, le och tänka att de inte är lika smarta och pålästa som jag är. Kanske att jag ibland även tänker att de är idioter - och jag och min man brukar prata om det efteråt när vi är ensamma. Det märkligaste är att jag även fått kommentaren om ifall att stress påverkat av en vän som blev gravid på första försöket under sin sjukskrivning pga utbrändhet. Det känns liksom som att den där "stress-kommentaren" är något som helt enkelt ska användas utan eftertanke i dessa sammanhang.
Oavsett alla kommentarer är jag glad över att vi berättat för så många som vi har gjort - det har varit bra för oss. Då slipper man andra dumma frågor, så som "när ska ni ha barn?".
3. Gå igenom alternativen tidigt
Redan i början, när vi försökt några månader utan resultat, pratade vi så smått om vad vi gör om det inte fungerar. Det gjorde att vi tog hjälp i form av fertilitetsutredning redan efter ett år, vilket sjukvården rekommenderar. Under perioden vid utredning diskuterade jag och min man olika utfall av utredningen. Min man var helt övertygad om att han inte hade några spermier, medan jag inte alls kunde förstå hur vi ens kunde vara i denna situation. Vi är två unga friska människor - inte ska det väl vara något fel. Vi började redan under utredningens gång prata IVF, ägg- och spermiedonation och adoption med varandra. Vi fick därigenom möjlighet att processa donation och adoption under en så lång tid att vi kände oss trygga med om så skulle bli fallet. När nu läkaren för några veckor sedan tyckte att vi nu efter 3 IVF-försök skulle gå vidare med äggdonation, så kändes det ok, eftersom vi tänkt att det varit ett möjligt utfall under en längre tid, ca ett år. Hade vi fått samma besked av läkaren, utan att ha ens tänkt tanken tidigare, kan jag tänka mig att det är en process som kan ta flera månader innan man vet var man står. Onödig tid att lägga tänker jag, om man nu kan göra annorlunda.
Jag tänker även att en adoptionsprocess tar oerhört lång tid att gå igenom. Att bli medlem i en adoptionsorganisation redan tidigt är ett tips jag kan ge. Åtminstone har adoptionscentrum det så att om man blir medlem så börjar väntetiden ticka. Det är nämligen lång väntetid till många länder till att bara skicka iväg sin ansökan, och därefter dröjer det ytterligare 1-3 år beroende på land. Vi har processat adoption genom att gå in och läsa om olika länder, läst bloggar, kollat på videor där par får träffa sina barn för första gången mm.
Jag och min man hade också pratat igenom hur många IVF:er vi tyckte kändes rimliga att genomgå, dels utifrån kroppen och psyket men även utifrån att vi inte ville att kostnaderna skulle skena iväg på IVF:er. Vi diskuterade dock lite att man kanske gör olika många behandlingar beroende på utfall i tidigare IVF. Tänk igenom vad som känns rimligt för er!
Jag har hört de som har ångrat att de lagt så mycket tid, pengar och energi på IVF, som de istället önskat att de hade lagt på en adoptionsprocess istället. Så det var därigenom vi förstod att det är något vi behövde prata om redan i ett tidigt skede. För oss har maxantalet legat på 3 IVF:er - d v s de landstingsfinansierade. Men utifrån hur sjukvården resonerar kring våra chanser verkar vi ändå inte få göra fler...
Jag tänker även att en adoptionsprocess tar oerhört lång tid att gå igenom. Att bli medlem i en adoptionsorganisation redan tidigt är ett tips jag kan ge. Åtminstone har adoptionscentrum det så att om man blir medlem så börjar väntetiden ticka. Det är nämligen lång väntetid till många länder till att bara skicka iväg sin ansökan, och därefter dröjer det ytterligare 1-3 år beroende på land. Vi har processat adoption genom att gå in och läsa om olika länder, läst bloggar, kollat på videor där par får träffa sina barn för första gången mm.
Jag och min man hade också pratat igenom hur många IVF:er vi tyckte kändes rimliga att genomgå, dels utifrån kroppen och psyket men även utifrån att vi inte ville att kostnaderna skulle skena iväg på IVF:er. Vi diskuterade dock lite att man kanske gör olika många behandlingar beroende på utfall i tidigare IVF. Tänk igenom vad som känns rimligt för er!
Jag har hört de som har ångrat att de lagt så mycket tid, pengar och energi på IVF, som de istället önskat att de hade lagt på en adoptionsprocess istället. Så det var därigenom vi förstod att det är något vi behövde prata om redan i ett tidigt skede. För oss har maxantalet legat på 3 IVF:er - d v s de landstingsfinansierade. Men utifrån hur sjukvården resonerar kring våra chanser verkar vi ändå inte få göra fler...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)