4. Att berätta för vänner, familj och kollegor

Jag och min man har valt att berätta för våra familjer. För våra föräldrar berättade vi redan vid utredningen. Och för våra syskon med resp (tillsammans har vi 6 st) så berättade vi lite efterhand när det kändes passande - vilket det i och för sig aldrig riktigt gör. Vi har även valt att berätta för våra närmsta vänner.

På min tidigare arbetsplats berättade jag för min chef, för att kunna gå iväg på möten med kliniken utan att ljuga. Min man valde att göra likadant. Då har vi berättat det i samband med att vi ska iväg på något möte. Jag och min man är mycket olika, jag tycker om att "prata av mig" medan min man helst inte vill prata om detta. Med min chef blev det därför ett långt samtal, hon ställde nyfikna frågor mm. Min man berättade det och bytte snabbt samtalsämne. Det gick bra i båda våra samtal och vi har haft turen med respektfulla chefer.

När man berättar att man gör IVF så tänker man att man borde få lite kommentarer som "vad tråkigt att höra" och därefter lite lagom nyfikna frågor. Det hade känts bra. Det är dock inte så det är i de allra flesta fallen, kanske 80 %. I de 80% får man höra "tänk inte på det så löser det sig", "Ni vill det för mycket", "Stressa inte" eller någon historia om någon man känner som adopterade och därefter fick barn. Jag själv blir så himla arg när jag hör dessa kommentarer, det kokar i mig! Jag förstår någonstans att de egentligen bara vill väl, men kommentarerna handlar alltid om att den situation vi hamnat i är vårt eget fel. Hade vi bara slutat stressa så hade det löst sig - men hallå? Du vet inte ens ifall jag är stressad eller inte. Och oavsett spelar det ingen roll- eftersom stress inte påverkar förmågan att bli med barn. Jag har försökt kontra med forskning, statistik och hur orimligt deras påstående är - men det hjälper inte! Jag har även sagt att jag blir ledsen över det de säger, då du lägger över skulden på oss - det hjälper i fåtalet fall.

Det bästa för mig har dock varit att nicka, le och tänka att de inte är lika smarta och pålästa som jag är. Kanske att jag ibland även tänker att de är idioter - och jag och min man brukar prata om det efteråt när vi är ensamma. Det märkligaste är att jag även fått kommentaren om ifall att stress påverkat av en vän som blev gravid på första försöket under sin sjukskrivning pga utbrändhet. Det känns liksom som att den där "stress-kommentaren" är något som helt enkelt ska användas utan eftertanke i dessa sammanhang.

Oavsett alla kommentarer är jag glad över att vi berättat för så många som vi har gjort - det har varit bra för oss. Då slipper man andra dumma frågor, så som "när ska ni ha barn?".