Redan i början, när vi försökt några månader utan resultat, pratade vi så smått om vad vi gör om det inte fungerar. Det gjorde att vi tog hjälp i form av fertilitetsutredning redan efter ett år, vilket sjukvården rekommenderar. Under perioden vid utredning diskuterade jag och min man olika utfall av utredningen. Min man var helt övertygad om att han inte hade några spermier, medan jag inte alls kunde förstå hur vi ens kunde vara i denna situation. Vi är två unga friska människor - inte ska det väl vara något fel. Vi började redan under utredningens gång prata IVF, ägg- och spermiedonation och adoption med varandra. Vi fick därigenom möjlighet att processa donation och adoption under en så lång tid att vi kände oss trygga med om så skulle bli fallet. När nu läkaren för några veckor sedan tyckte att vi nu efter 3 IVF-försök skulle gå vidare med äggdonation, så kändes det ok, eftersom vi tänkt att det varit ett möjligt utfall under en längre tid, ca ett år. Hade vi fått samma besked av läkaren, utan att ha ens tänkt tanken tidigare, kan jag tänka mig att det är en process som kan ta flera månader innan man vet var man står. Onödig tid att lägga tänker jag, om man nu kan göra annorlunda.
Jag tänker även att en adoptionsprocess tar oerhört lång tid att gå igenom. Att bli medlem i en adoptionsorganisation redan tidigt är ett tips jag kan ge. Åtminstone har adoptionscentrum det så att om man blir medlem så börjar väntetiden ticka. Det är nämligen lång väntetid till många länder till att bara skicka iväg sin ansökan, och därefter dröjer det ytterligare 1-3 år beroende på land. Vi har processat adoption genom att gå in och läsa om olika länder, läst bloggar, kollat på videor där par får träffa sina barn för första gången mm.
Jag och min man hade också pratat igenom hur många IVF:er vi tyckte kändes rimliga att genomgå, dels utifrån kroppen och psyket men även utifrån att vi inte ville att kostnaderna skulle skena iväg på IVF:er. Vi diskuterade dock lite att man kanske gör olika många behandlingar beroende på utfall i tidigare IVF. Tänk igenom vad som känns rimligt för er!
Jag har hört de som har ångrat att de lagt så mycket tid, pengar och energi på IVF, som de istället önskat att de hade lagt på en adoptionsprocess istället. Så det var därigenom vi förstod att det är något vi behövde prata om redan i ett tidigt skede. För oss har maxantalet legat på 3 IVF:er - d v s de landstingsfinansierade. Men utifrån hur sjukvården resonerar kring våra chanser verkar vi ändå inte få göra fler...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar